Motivationsdipp....
Alla som känner mig vet att det hände en del saker i slutet av förra året som satte mig i en ganska så dålig sits, som tyvärr inte är löst än heller.. Mer om det en annan gång! Situationen som hände är för övrigt fortfarande helt obegriplig för mig att förstå.. Förutom att det försatte mig o min familj i en väldigt tuff sits, så var det otroligt jobbigt att bli behandlad på ett sånt iskallt sätt av en för mig innan väldigt fin och härlig vän. Det var som att få en hård smäll på käften när man insåg att denna person bryr sig inte ett dugg om mig eller hur jag mår. Otroligt ledsen blev jag, men nu var det inte det jag skulle skriva om =)
När allt kändes skit och ingenting löste sig så valde jag att inte gräva ner mig helt utan istället fokusera på nåt helt annat. Och passa på medan jag faktiskt hade tiden till det.. Så jag satte igång med träningen! Och det rejält om jag får säga det själv hehe.. Efter lämnat skrutt på dagis bodde jag på gymet. Nej inte riktigt men nästan =P vissa veckor körde jag nästan varje dag till och med. Så från december (litet uppehåll vid jul o nyår självklart) fram till iaf juni nånstans var jag sjukt flitig tycker jag.
Detta tillsammans med att äta lite mindre onyttigt och kanske mindre portioner eller ja iaf bara ta 1 gång hehe.. Jag lever ju trots allt ihop med en grym kock <3 så resulterade det i -17 kg på vågen!!
Sen kom sommaren o det blev lite som det blev med både träning och mat =) men jag har iaf inte gått upp något igen.
Men det jag ville komma fram till med min rubrik var att helt plötsligt är all motivation som bortblåst! Huvudet vill verkligen skärpa sig och komma igång med allt igen.. Meeeeen kroppen lyder inte.. Före sommaren skötte jag mig själv och behövde inte nån som drog dit mig, jag bokade spinningpass utan sällskap och bara körde mitt race. Men nu.. Nä jag tar mig knappt dit! Gymma är helt kört, bokade pass går jag på men får jag inte med mig nån så är det väldigt lätt att skippa att boka nåt! Och att ta sig ut på hemmaplan för en promenad, cykla eller så det är bara glömma..
Vad är det som händer??? Jag vill ju verkligen men klarar tydligen inte av att ta mig i kragen just nu.. Har försökt få med mig folk på promenader eller annat för att det ska lossna men alla är så upptagna med sitt =)
Det i kombination med att inget löser sig till det bättre, fast jag kämpar ganska hårt.. Gör att jag är inne i en ganska låg period känner jag själv, och jag vill inget hellre än att ta mig upp därifrån. Nån gång måste det fasen lossna och lösa sig med allt. Är inte jag värd lite positivt som händer snart?!
Avslutar med en bild på ljuset i mitt liv ❤️ Ett leende från henne och allt är glömt!
Kommentarer
Postat av: Katrin
Det är aldrig roligt att fastna och sen inte veta hur man ska komma därifrån....Men om du vill gå och gymma är det bara säga till, nån dag ska väl fasiken kunna passa. Söndag kanske? ;-) På måndag tänkte jag gå på cirkel fys, häng på vettja!! Kramisar!!
Trackback
